Allis Näs - Kulturens likfärd / Jag tänker på Parisa

När Marianne Lindberg de Geer år 2003 skapade verket Jag tänker på mig själv – Wanås 2003, hade hon barnets utsatta position i åtanke. Enligt henne själv så handlar verket “om det omöjliga med att vara barn.” I min parafras av Lindberg de Geers verk försöker jag istället gestalta det omöjliga med att vara kulturarbetare i en tid när en allt mindre del av statens pengar riktas mot kulturen. Istället läggs rekordstora belopp på upprustningen av det svenska försvaret och i det det tillskott som tilldelats kultursektorn ligger fokus på att säkra kulturarvet i beredskapssituationer. Att bevara vårt kulturarv är såklart viktigt, men vad kommer att hända med vårt framtida kulturarv om samtidens konstnärer inte har råd att skapa konst? Och vad är det egentligen vi vill försvara i Sverige?

I mitt verk Kulturens likfärd / Jag tänker på Parisa, spelas två olika ljudfiler från två olika högtalare. Ur den ena hörs ett metalliskt ljud. Är det pengar eller patroner som klirrar och helt oavsett, var är de på väg? Genom den andra högtalaren hörs röster från konststudenter. Likt barn som desperat ropar efter sin förälder, ropar dessa på kulturminister Parisa Liljestrand. De ropar och ropar, men får inget svar tillbaka.