Salomes längtan av Leif Engström

Vid stranden speglade jag mitt ansikte,

jag såg Salome, dotter till den hämndlystna Herodias

jag såg Syrinx, den dansande oskuldsfulla nymfen.

En gång såg jag på samma plats ditt ansikte i vattnet,

såg ditt ansikte bland de andra du döpte i Jordan.

Du liknade mest Pan fastän du var Johannes.

Vinden visade platsen för mig,

den sorgsna vinden ville jag skulle veta

var jag kunde sörja

att jag halshögg dig vid vassen du spelade på.

Du ville locka mig tillbaka varifrån jag gömde mig.

Du visste inte vem jag var.

Ändå ville du döpa mig, det var ditt brott.

Jag ville vara fri, det var min rättighet.

Du spelade på min kropp,

dina läppar blåste i vassrören, som var jag.

Min kropp känner ännu din åtrå,

som också är min och som fyller mig med smärta

när vinden på din befallning stryker bort

din bild från vattnet.

Varför Johannes kände du tvånget att döpa mig?

Du ville omvända mig, när jag ville vara obunden.

Varje natt skickar jag min längtan

på en flotte av vass över floden.

Då blir jag återigen vassrören du en gång spelade på.

Är det därför jag är här ännu vid stranden som du lämnat

för så längesen?

Som ett eko hör jag din längtan från vassens långa djupa flöjttoner.

Min längtan efter dig ser jag som en drömbild,

när vinden återigen stillat sig vid stranden,

och jag speglar mitt ansikte

i det mörka vattnet.