Allt i skogen finns inte när som helst
Linnea Garli

Hav, ännu stilla, havande med storm. Norska kuster, bergssidor stupande. En björn i romantikens museisal, sover den, kommer den att vakna? Vad gör den här?

Naturligtvis hör björnen hemma här. Att pulsa genom skogen och råka väcka ett väsen som kan sova bort hela årstider, en bild av det sublima så god som någon.

För den översocialiserade, av år härdade individen, där vardagslivet
koloniserat det underbara, krävs stora penseldrag i mötet med det sublima. Stormande hav och blixtnedslag, gudar och undersköna dikter. För den som upptäcker världen för första gången inbjuder i stället vart och vartannat ögonblick till det storslagnas hisnande känsla. Barnet, hon som tittar, den upptäcktsresande. Längs vägen ordnar hon sin värld. Vissa bilder tycks ringa in hela idékomplex kring död—kött—fara—lockelse—mjukhet—grymhet. Att våga, att låta sig skrämmas.

Björnen har blivit en sådan bild. En mjukpälsad lockelse som samtidigt är farlig. Hon besöks av dem om nätterna, de härjar i sångerna hon får lära sig under dagarna. De sover omöjligt länge, men inte i någon säng som hon. De äter andra djur, de måste det, de har en aptit som bara kan stillas på andras bekostnad. Men de tycker också om blåbär, precis som hon. Hur skulle det kännas att klappa en?

Att ställas inför björnen är att få en glimt av världen bakom, under, bredvid en vardag där hon hela tiden får höra att hon ska hålla sig på trottoaren, dela med sig, borsta tänderna. En glimt av naturen, där man inte säger förlåt till den man varit dum mot, där man inte turas om. Där någon mjukpälsad gullig äter upp en annan lika mjukpälsad gullig för att bli mätt. Där man kan stå i spänningsfältet mellan rovdjur och bytesdjur, smaka på dess nyanser, inte känna behovet att välja sida.