De ohördas klang
Amel Aili

Mitt arbete är till stor del autoetnografiskt, där jag utforskar minnen, identitet och mina kulturella arv. Mitt individuella minne präglar min praktik. Inte bara berättar det för mig vem jag är, det hjälper mig också att förstå min plats i världen. Jag utforskar även det kulturella och kollektiva minnet. Det kulturella, genom min förkärlek för vardagliga objekt och nedärvda traditioner, samt genom mitt försök till ett återställande. Det kollektiva, genom att ifrågasätta vilka röster som tillåts höras, synas och bevaras. Särskilt när det gäller mitt eget arv som Amazigh - nordafrikansk urinvånare - och som en person som samtidigt rör sig i ett mellanförskap.

Inför skapandet av mitt verk besökte jag museets samlingar på plan 5. Jag ville lyssna till tystnaden. Försöka se bortom det som är menat för oss att se. Till mellanrummen och till rösterna som trängts bort, glömts bort eller rent av gömts bort. Jag valde därför att sätta mitt verk i dialog med stillebenmålningarna i Rembrandtrummet. Målningar som flertalet kom till under den holländska guldåldern, där föremål som snäckor, citrusfrukter, tobak, socker samt exotiska blommor och djur var vanligt förekommande motiv. Föremål som exotifieras, laddas med symbolik och som används för att signalera rikedom, begär och status. Bakom dessa skenbart oskyldiga motiv vilar en kolonial berättelse om varor som färdats genom erövring, exploatering, tvång och ojämlika maktförhållanden. Osynliga
förblir kropparna som bar arbetet, kulturerna som plundrades och rösterna som tystades. Det är en historieskrivning som bygger på utelämnande, där vissa liv aldrig tillåtits ta plats.

Mitt verk är ett försök till en kritisk spegling. En förskjutning – av blick, av värdeskala och av vad som anses värt att minnas. Genom att föra in vardagspraktiker och rituella handlingar från en nordafrikansk kontext i museirummet vill jag öppna upp för andra slags berättelser. Berättelser som har förmågan att förändra hur vi förstår historien, samtiden och oss själva,
om vi väljer att lyssna.

Installationen vilar på minnet av min farmors houch – ett inre atrium, öppet mot himlen. Ett rum med vitkalkade väggar där den nedre delen var svept i ljusblå puts, som om himlen fått möta golvet. Det var en plats där kvinnorna i min familj, tillsammans med några från grannskapet, samlades i en ring på golvet för att sikta couscous. Ett rytmiskt, gemensamt arbete som bär vardag och ritual. Ett rum fyllt av skratt, rörelse och liv.

De ohördas klang ger röst åt kroppar som tystats och låter deras närvaro ljuda genom rummet. Det är ett verk där tyst kunskap får resonans och där minne blir till motstånd.

Foto: Ida Borg